Den första och utan tvekan största är min underbara pappa, jag älskar honom så otroligt mycket. Han har alltid ställt upp och han gör det fortfarande, och jag vet att han alltid vill mitt bästa.
Jag har även fantastiska far- och morbröder, som jag önskar att jag haft en bättre kontakt med. Jag blir alltid lycklig när jag träffar dem, de har ett så härligt glitter i sina ögon.
En annan stor hjälte är vår fantastiska granne Helge, en stor snäll björn. Han har alltid fått mig att tänka på Skalman, och det är ju min favorit ur Bamse tidningarna. Han berättade alltid de mest fantastiska historier om bland annat Brunnsgubben. Jag ser fram emot när jag får träffa honom igen.
På byn fanns det särskilt två gubbar som jag håller nära mitt hjärta, en är död sedan många år. Han var konstnär och han gav mig mitt första oljefärgkitt, och han uppmuntrade mig att utveckla mina konstnärliga talanger. Han och hans fru var otroligt snälla.
Den andra lever än men börjar bli gammal, han har alltid varit glad att se mig. Sen så fick man åka med när han körde traktor, även styra. Han och hans fru lyssnade alltid och gav en råd och hjälp. Sen att hon var en fantastisk bagare gjorde inte saken sämre.
Men de jag igentligen tänkte skriva om är mina föräldrars fantastiska pappor, Det vill säga farfar Ivan och morfar Kurt!
I tisdags 24 maj så var det 7 år sen farfar dog, och saknaden är fortfarande stor. Han är den av mina mor- och farföräldrar som jag har haft bäst kontakt med, även mormor har jag en ganska bra kontakt med.
Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva farfar, men han var otroligt snäll och söt. Jag har hur många roliga historier som helst om honom. Ibland var han snäll och skjutsade en till staden (vi bodde 1,5 mil från staden) så när man ringde och frågade och han frågade när, så fick man lägga till tid. För han var alltid ett par timmar tidig! Sen satt han i bilen och gasade, eller gick fram och tillbaka och stressade. Vem kan inte älska det?! Sen om man frågade om han ville ha kaffe så frågade han alltid: Är det kokt!?
Det jag ångrar mest med farfar var den chock jag gav honom när jag var i USA, hörde sen att han hade varit förtvivlad. Det var ju inget jag gjorde med vilje men det gör ju inte saken bättre.
Jag kan knappt fatta att 7 år har gått, det känns som igår.
Tyvärr så har även nu min snälla morfar gått bort, och jag känner starkt att slutet av maj är en otrevlig tid. Det skiljer ju bara 2 dagar mellan deras dödsdagar.
Morfar har haft det kämpigt och nu är kampen över, jag är mäktigt imponerad över hans styrka. Det kommer att bli väldigt tomt utan honom, han var en stor man på många sätt. Jag har inte lika många minnen från när jag var liten, men han var en respektgivande man. Det vi alltid gjorde min syster och jag när vi var till morfar var att gå till ladugården och hälsade på korna, det var med skräckblandad förtjusning man gick där hos korna för att komma åt kalvarna. Sen var det ju roligt att få dricka riktig mjölk också.
Det kommer nog ta ett par dagar att riktigt greppa det här, även om det inte var en överraskning så känns det overkligt. Och mina tankar går till mormor!
Men jag är glad att jag har fått rå om alla mina mor- och farföräldrar så länge, att faktiskt fått möjligheten som vuxen att prata med dem. När man faktiskt ser dem mer som personer än presentmaskiner.
